Betydelser

halsdislokation: avlivning genom hastig vridning-sträckning-tänjning av halskotpelaren på ett sådant sätt att ryggmärgen slits av, halsens blodkärl brister och djuret omedelbart dör

koldioxidtunnel: slutet containersystem för koldioxidavlivning i två faser, vilket följs av nermalning av djurkropparna i kvarn.

maceration: avlivning i kvarn med snabbroterande slagor, s.k. homogenizer

ur Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om slakt och annan avlivning av djur; SJVFS 2012:27 Saknr L22

På fabriken

För att lite knyta an till mitt förra inlägg om att jag pluggar djurskydd så såg jag idag en plansch från djurfabriken.se. Gå in där och läs och titta på alla filmerna. Titta på alla fastän du mår illa, kräks, får ont i magen och gråter. Låt mig göra några jämförelser:

  • Vi blir inseminerade typ en gång per år.
  • Vi föder ett barn som genast tas ifrån oss.
  • En son? Han dödas för han är inget att ha. Jo, förresten, man kan äta honom.
  • Barnet får ligga ensamt i en spjälsäng och matas bara med flaska utan någon som helst närkontakt med andra människor.
  • Vi får sitta i stora rum tillsammans med flera andra kvinnor samtidigt som våra bröst töms på mjölk.
  • När (eller om) barnen blir lite större får de gå tillsammans med andra barn (dagisgrupper på 30 är en piss i Mississippi).
  • Vissa barn dör för de får inte tillräckligt med mat.
  • De andra barnen får gå förbi flera av sina döda kompisar varje dag. (Fast eftersom det är typ 300 barn så kommer de nog inte hinna lära känna alla ändå).
  • När ett barn dödas får de andra barnen titta på.

Och nä, detta är egentligen inte en överdriven jämförelse. Den gör det bara lite tydligare för oss att förstå. Enligt Djurskyddslagen (och här får jag nytta av mina nyförvärvade kunskaper) ska djur ha möjlighet att bete sig naturligt och inte utsättas för onödigt obehag eller lidande. Jag vet inte var gränsen för onödigt går, det står inte i lagen, så allt är väl relativt. Men djur är kännande varelser, där ungarna har behov av vuxna djur och föräldrarna ömmar för sina barn, precis som människor, de vill kunna leta mat, bygga bon, ha sin egen flock, simma fritt.

Jag tänker inte gå och kasta ut mjölkprodukter vi har kvar eller skor och kläder av läder. Men jag tänker inte köpa något nytt. Och jag tänker inte längre göra några undantag när jag är bortbjuden.

Fat Children

Mitt i allt det tråkiga efter Lilo gläds vi en hel massa åt att Jarvis har börjat leka igen. Han slår på bollar och jagar efter dom och hoppar upp på fåtöljryggarna för att undkomma Lego. Det är inte som förr när vi bodde på Rönnen, han är ju trots allt tre år äldre. Men sen Lilo kom har han lekt allt mindre och blivit allt tjockare. Vi har försökt få honom att gå ner i vikt med bra mat, men när han knappt rör sig något blir det svårt. Men vi tror att han är på väg neråt nu. Vår våg är väl inte den mest exakta, men enligt den ska han ha gått ner ett halvt kilo och jag hoppas verkligen att det är så. Han har vägt 8,5 kilo. Han har alltid varit väldigt tung, men inte plöfsig som han är nu. Förr var han hård som sten.

Sen Lilo försvann har även Lego vågat sig fram lite mer. Ligger hos oss i soffan på kvällarna och kommer fram mer på dagarna. Förr låg han i garderoben hela dagen. Lilo jagade inte dom, men de var nog på sin vakt när hon var i närheten. Dessutom får dom ha sin mat i fred nu. Så förhoppningsvis för det något gott med sig att vi var tvungna att ta bort Lilo och så får vi kanske ha våra katter friska och i livet länge.

Såhär höll han på när vi bodde på Rönnen. Som en liten iller flög han genom lägenheten.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=tlxXSoEIuAE&w=420&h=315]

På bättringsvägen

Idag har det inte känts lika tungt som gårdagen. Har kunnat prata om Lilo utan att bryta ihop helt. Fast några gråtperioder har det varit. Grät hela tiden när jag gick och samlade ihop hennes saker. Koppel och gosedjur som skulle sparas (Jarvis stal dock tillbaka musen igen), lite mat som var kvar skulle kastas och matskålen diskas och ställas undan. Det var jobbigt att ha allt framme men lika jobbigt när det var undanplockat för då var det så hemskt tomt där det stått. Varje gång det ringt på dörren har jag varit beredd på att Lilo skulle börja skälla och komma springande men det kom aldrig något. Och jag han tänka att hon skulle ha frukost och gå på promenad innan det slog mig att det skulle hon ju inte.

Däremot är det skönt att katterna är framme lite mer och leker och dessutom får de ha sin mat ifred. Kanske kan jarvis gå ner några kilon nu om han hoppar och leker som en katt ska. Och det var skönt att jag slapp gå ut en kvällsrunda med Lilo när Emily hade gått. För Max var inte hemma och Sixten hade somnat. Tids nog kommer det nog kännas skönt att slippa alla måsten som finns när man har hund, men just nu hade jag hellre haft kvar Lilo. Det känns så konstigt att jag aldrig mer kommer få se henne, aldrig mer få dra i hennes lammöron eller klappa på den vita pilen på huvudet. Inte få se henne rusa på de höga stenarna vid lekplatsen och inte höra hennes klor mot golvet.

Däremot kan vi stanna inne båda två en hel dag om vi skulle vilja det, vi behöver inte tänka på att vi måste Lilo-säkra lägenheten innan vi lägger oss eller går hemifrån (=tömma sopor, ställa undan saker hon vill tugga på osv) och vi behöver inte tänka på att vi måste bege oss hemåt tre timmar efter vi kom till en fest. Dessutom har Lilo varit en väldigt otursdrabbad hund så vi slipper 1000-tals kronor i veterinärskostnader varje år. Och vi behöver inte hitta ett ställe hon kan vara på när vi börjar jobba igen. Tyckte det var så jobbigt de tidigare gångerna vi har letat. Vi ville ju inte att vem som helst skulle ha henne. Hon var stark och älskade att jaga katter och kaniner och då gick det inte med en ömtålig liten tant. Och det skulle vara någon som visste hur hundar funkar och har rätt inställning till hundträning mm.

Nej, det är både bra och dåligt. Det är jobbigt men skönt att det är gjort. Men sakna Lilo kommer jag alltid att göra!

Världens finaste hund finns inte mer

Igår somnade Lilo in. Vi hade tänkt länge på att det förmodligen skulle vara det bästa för henne. Nu hade hon varit sjuk i ca fyra månader. Vi har bytt behandling sex gånger med diverse tabletter och salvor. Nu behöver hon inte stå ut med det längre. Hon slipper vara rädd för att vi ska peta henne på rumpan så det gör ont och hon slipper gny hela vägen ut till veterinären och tycka att det är jobbigt där ute. Kanske skulle det ta fyra månader till av regelbunden behandling, kanske skulle det aldrig gå över. Nu är beslutet taget och de gjorde det direkt på plats. Plåstret drogs av. Det var himla jobbigt men skönt att det är avklarat. Vi har gått flera dagar nu och tänkt på att det här är sista gången man gör det och det. Sista kvällspromenaden i torsdags, sista promenaden för alltid vid lunch.

Jag kommer sakna att se henne studsa runt med en pinne och springa snabbt snabbt på en stor gräsmatta och hennes förväntansfulla blick när hon visste att det var godis på gång och att simma med henne på sommaren. Det är rätt beslut vi tog men det hade känts mer rätt om hon verkade trött och hängig. Nu var hon ju pigg och glad ända till slutet. Åt upp godiset hos veterinären sen hon hade fått den lugnande sprutan.

Vi tog hand om allt det praktiska direkt när vi kom hem. Avregistrerade hos Jordbruksverket, mailade till hundar utan hem där vi fått henne från och berättade vad som hänt, betalade veterinärsräkningen osv. Det jobbigaste kommer sen när vi ska plocka undan hennes saker. Mat, skålar, koppel, leksaker. Vi ska spara halsband och koppel och hennes bruna mus som hon hade med sig från jourhemmet i Stockholm. Den var alltid hennes favorit. Alla papper från adoptionen får också stanna och passet. Resten vet jag inte vad vi ska göra med. Jag vill inte kasta det, jag vill inte sälja det men jag vill inte spara det heller. Tiden får avgöra.

20130125-224457.jpg
Taget under en morgonpromenad i Klagshamn i somras.

Sista besöket

På måndag är det dags för det sista besöket hos veterinären. I alla fall på ett tag. Typ tre månader. Suck. Och om det ser bra ut. Ser det sämre ut efter helgen får vi boka in det allra sista besöket. Det sämsta besöket någonsin. Så det hoppas jag vi slipper. För jag vill ta promenader på ribban igen och bada till sommaren och haka på vinthundsgänget som låter sina hundar springa runt i fårhagarna utanför stan. Så låt oss nu göra det!

Värken

Har ju självklart träningsvärk idag. Inte brutalt mycket. Har haft så mycket nån gång att Max fick hjälpa mig upp ur sängen och varje gång jag skulle sätta mig ner och resa mig upp. Men idag har jag bara lite ont i armarna och magen. Det är inget sånt att jag ska gå ner i vikt och har en specifik vikt som mål. Jag har redan gått ner allt och lite till efter förlossningen och bör inte tappa mer. Målet är att bli starkare och må bättre.

Vi ska ut till veterinären med Lilo om en stund. Hade hoppats på att vi kunde fixa henne själv i helgen men det har inte funkat. Hon flyger upp lika snabbt som vi fått ner henne på golvet och idag morrade hon åt oss också. Usch. Ingen borde behöva utsätta sin hund för nåt sånt här. Nu har hon gått igenom fem olika behandlingar inklusive en operation (föregått av en annan operation) på två månader. Hur hemskt det än känns så hoppas jag bara att dom ska säga att det inte finns mer att göra så vi får ett slut på det. För det är jobbigt för både oss och Lilo. Det kostar tid och pengar och framför allt hoppet varje gång det ser fint ut som bara slängs med raketfart i marken varje gång det är dåligt igen. Håll nu tummarna att det är fint idag och fortsätter vara det!

Operation igen

Nu är Lilo opererad ännu en gång. Första gången var för knutor i juvergångarna, andra gången blev hon ihopsydd efter att hon blev biten och nu hade hon livmoderinflammation. Dessutom hittade dom en knuta i mjälten så den tog de också bort. Och det här kalaset gick på lite mer än 20000. Tack och lov för försäkringar! Det är ju knappast att man har 20000 som ligger och skräpar i byrålådan. En sak varje höst har vi haft problem med under hennes tre år. Och då räknar vi inte med att hon blev övergiven och dumpad i vägrenen som valp och fick flyga till Stockholm. En riktig liten oturshund är hon! Hoppas verkligen att detta är sista saken hon får vara med om och att hon får vara frisk många år nu! Det är svårt att inte tycka fruktansvärt synd om en hund som gnyr som om hela världen rämnar.

Det är lite synd om mig också för jag var hos tandläkaren och lagade ett hål. Så nu har jag lite ont i hela huvudet. Men min ostyriga mun är iallafall borta.

Sixten och Max mår bra iaf. Förutom att Max är lite deprimerad över våra ej existerande pengar och att det inte kommer bli en ny dator (som vi skulle köpt imorgon) på ett bra tag. Hoppas nu både datorer, bilen och alla djuren håller sig friska tills vi sparat ihop våra pengar igen.

20121005-151234.jpg
Förra sommaren efter bettet.

Sötaste rosettpojkarna

Bara måste göra ett inlägg till. Posten kom precis. Med ett halsband till Lilo och vars ett till katterna. Hade beställt det från Etsy. Tanken är att de ska ha dem på festen på lördag. Dom kommer vara så sjukt fina ^^ Å andra sidan är det kanske skit samma. För om jag känner våra katter rätt kommer de ändå gömma sig under sängen hela kvällen…

Lego i fina färgglade prickar.

Jarvis i fin grön batikfluga. Tänk vad fina de kommer vara på lördag!

Lilla fågel blå

Såg precis i ögonvrån när en liten fågel ploppade in genom hålet vid balkonggolvet. Till katternas stora förtjusning. Jag var däremot inte lika förtjust. Den var ju väldigt söt och jag var rädd att den skulle skada sig när den gång på gång dunsade in i balkongfönstret. Det var en liten blåmes, sjukt söt! Men lite äcklig. Lego var direkt framme vid balkongdörren och spanade, jamade och åmade sig och vill ut. Jarvis sov fortfarande. Jag tyckte det var synd att han skulle missa all uppståndelse så jag drog upp persiennen i sovrummet och lyfte upp honom i fönsterkarmen. Eftersom han är lite bakom flötet missar han ofta såna här saker. Iofs fattar han inte mycket av det när han väl ser det, men han har något roligt att titta på iaf. Jag öppnade dörren för att släppa ut fågeln, men då började den flaxa för fullt så jag stängde igen med ett litet pip. Hade såklart kastat ut Lego från vardagsrummet och stängt dörren så han inte skulle få blåmes till lunch. Tog några bilder till och kände mig lite barbarisk. Stackars lilla fågel. Tog mod till mig igen och öppnade dörren och drog bort balkongfönstret så den kunde flyga ut. Den hade hittat det trygga hörnet längst in på balkongen, längst bort från det öppna fönstret. Jag stängde dörren och var beredd med kameran för att fota när den flög ut. Länge satt den där i sitt trygga hörn. Sen skuttade den fram lite och tittade upp mot fönstret. Men tror ni inte att lilla fågelfan tar samma väg ut som den kom in?! Genom hålet. Allt detta besvär helt i onödan. Det är ju sjukt otacksamt! Jaja, jag och katterna fick iaf lite spänning såhär kring lunch.

Här får ni dessutom se den nya duken jag köpte på tradera. Har piffat upp balkongen inför hösten. Och Balle Blåmes gör sin roll fint som bordspynt.

Jag vill ha MAAAAAT!!!

Akrobatik på högnivå. Bara lite obekvämt.

Mmm, flygsak…

Lego spanar på Balle.

Den här tog jag när jag var ute på balkongen och öppnade fönstret. Läskigt! Var helt rädd att den skulle börja flaxa mot mig.

Och här har vi vår fågelentré.